Föräldraskap

Vågar mig på den urtjatade klyscha "Små barn små problem, Stora barn stora problem".
Min älskade son, 15 åringen, gör mig så orolig ibland i hans sätt att tänka. Självkart har jag en stor del i hur mina barn blir som vuxna människor då dem har alltid bott hos mig. Däremot så får deras pappa kliva fram någongång och ta sitt ansvar som pappa och inte bara "lekpappan". Min förra detta har en hel del idiotåsikter som han inte kan grunda på några vidare fakta. Han och jag kommer rätt bra överens och jag har alltid försökt vara vänner med honom, jag har ingen anledning till annat, det fungerade bara inte. Däremot så har jag sagt till mina barn att det finns en anledning att vi är skillda och precis som syskon bråkar så delar mamma och pappa inte alltid samma åsikt eller syn på saker.

Sonens trotts visar sig på ett urtänkt och tyst sätt här hemma för det mesta. Vi måste "komma på honom" och hans underliga sätt att gå runt reglerna och rent av bryta dem. Ganska tystlåten kille som vill nog göra det rätta men är lite för lat ibland för att nå ända fram. Han har stora framtidsdrömmar men orkar inte jobba för dem.

Nu till dagens problem, hans blog! Är så himla besviken på hans sätt att se på kvinnor först och främst. Sen andra stora saken är hans sätt att se på invandring, jag förstår hur han tänker, men han förmedlar det så dumt, så naivt. Fick faktist tala om för honom imorse att hans mamma och han själv är just INVANDRARE! Han flyttade till Sverige när han var 7½ månader.

Ikväll ska det bli en diskussion och lite krav som kommer att ställas. Dels måste vi prata om hans synsätt och sen måste jag bestämma och ställa krav på vad och hur han skriver i sin blog. Inte kul men han vet om det och är beredd på det.

Återkommer om hur det går....